Den här boken låg i en låda med gratis pocketböcker på en loppis jag besökte i våras, boken var nött, tummad och välläst men jag tog den ändå eftersom jag var nyfiken på den. Ungefär samtidigt gick det ett reseprogram i trean där Plura och Mauro Scocco åker runt på franska västkusten med tåg. De stannar då i Finistere och letar upp huset som Bodil bodde i i många år.Huset hittar hon av en slump när hon är ute och reser omkring i landskapet och direkt faller hon för omgivningarna, huset, trädgården och visionen om att leva ett helt annat liv än hennes tidigare i Stockholm. Den romantiska bilden hon har får sig en del törnar när vardagen och verkligheten hinner ikapp henne, det var inte alls så lätt att bara börja om på en plats där ingen förstår vad man säger, där byråkratin är krånglig att begripa och där naturens krafter inte är så lätta att tämja som hon trott. Och vem kunde anat att vattnet är en pengaslukare av stora mått... Vi får följa med under ett år i hennes liv och det är en blandning av dagbok, trädgårdsbok och en bok om själva skrivande processen och kanske framförallt att hitta sin plats i världen.
Boken är trivsam och ibland lite lustig, språket är ofta poetiskt och även om det inte händer så mycket vill man läsa vidare. Man kanske dock måste ha en viss förkärlek för växter och trädgård för att fullt uppskatta den. Malmsten har skrivit flera böcker om sin tid i Finistere och jag läser gärna mer av henne efter det här smakprovet!
Betyg: 3+
